Jah, då har hon gjort det igen. Jennifer, min underbara, störtsköna, "on-top-of-everything"-hostmum kraschade bilen idag. Lexusen. Ja, det gör ont i hjärtat när lilla pärlan blir skadad! Jag visste att detta skulle hända. Antar att vi bara har oss själva att skylla, eftersom vi i gårkväll (eftersom det var min hundrade dag i USA) pratade om just detta. Att krascha bilen. Att ingen i familjen har kraschat bilen under mina 100 första dagar. I normala fall måste Jennifer lämna bilen på lagning ca 1 gång/månad av olika anledningar, men sen jag kom hit har hon lyckats hålla sej ifrån det. Så igår kom vi fram till att jag påverkar henne positivt, och Jennifer påbörjade även meningen:

-Actually Andy, don't you think that Elin is the first one of our au pairs that has not crashed the car?

(Faktiskt Andy, jag tror att Elin är den första av våra au pairer som inte har kraschat bilen!?)

Men jag stoppade henne i mitten av meningen, för det kan ju bara betyda otur att saga något sådant.. Men vad händer? Bara för att vi råkade snudda ens så lite vid detta samtalsämnet igår kväll, så måste vi såklart straffas. När Jennifer skulle åka till Stanford tidigt i morses var det enda hon tänkte på: ”backa inte in i gaten. Backa inte in i gaten”. Och vad gör hon? Hon backar in i gaten. Bucklan är obeskrivlig. Förmodligen väldigt dyr att laga också. Dom goda nyheterna är ju att vi bara kraschade en av tre bilar! Och att gaten fortfarande är hel och fungerar. Sist hon backade in iden... well, jag säger inte mer än så. När jag kom upp till huset i morses och Andy berättade om den lilla olyckan sa jag bara:

-Jag kör ingenstans idag. Du får köra dina egna barn till skolan, om du inte vill ha bilen kraschad.

Naturligtvis fick jag köra ändå, och jag är ganska imponerad av mej själv. Jag körde ungarna till skolan och sen tillbaka hem. På eftermiddagen plockade jag upp kidsen, åkte till Jan's hus och plockade upp ett par skidor till mej och åkte sen hem igen. Sen körde jag pojkarna till basketträningen, hem igen och som grädde på moset avslutade jag dagen med att köra freewayen i rusningstrafiken till Pleasent Hill och min stickningsklass. Och hem igen UTAN ATT KRASCHA BILEN! 

När vi ändå pratar bilar kan jag ju meddela att jag såg en gamal skruttig Volvo 740 turbo idag när jag stod i ett rödljus. Den såg o f a t t b a r t löjlig ut där den stod, mellan en Mustang och en Ferrari.

Nu ska jag inte utmana ödet mer, för då vet man aldrig vad som händer.